För muspekaren över bilden!


Plötsligt känner du vibrationerna i rullen. Spinnstoppet sitter som en medfödd reflex och i andra änden av linan sitter en havsöring fast i ditt drag. Nu börjar den efterlängtade fajten och tankarna far runt i huvudet:
   Är det en stor fisk?
   Är det en ”blänkare” eller ”raga”?
   Det är den första frågan som i alla fall jag ställer mig. Ofta får man en rätt bra indikation direkt efter hugget. Gör den flera våldsamma luftsprång samtidigt som du börjar bli rädd att den ska gå av. Då är det nästan garanterat en ”blänkare” som tagit ditt drag. Gör den det dessutom i januari eller februari, ja då kan du vara 99% säker. När det är kallt i vattnet spar nämligen alla ”ragor” på de krafter de eventuellt har kvar efter den energikrävande och födolösa leken. På sin höjd kan du se den göra ett (1) halvhjärtat luftsprång men mycket sällan fler och för det mesta känns det inte som om den ska gå av eftersom de flesta ”ragor” har för vana att svälja minst halva draget när de hugger (vad hade du själv gjort om du inte hade ätit på 5–6 månader?).
   När du väl fått in din öring till grundare vatten börjar den kritiska bedömningen:
   Är det en ”blänkare” eller en ”raga”?
   Det finns många metoder att bedöma detta på. En av de mest kända är den så kallade Fultonformeln, uppkallad efter skaparen av formeln. Fulton använder en matematisk formel för att räkna ut konditionsfaktorn på fisken. Ett bra sätt kan tyckas men problemet är att han konstruerade den för atlantlax och inte för havsöring.
   Nej, ett tränat öga som sett många ”blänkare” och ”ragor” är ofta det bästa enligt min mening. Gammal hederlig optisk bedömning alltså.

Här följer några tydliga kännetecken, på att det är en ”raga” du fångat, som du ska titta på:
   • Kroppsformen – Är fisken mager? Ser man benen genom skinnet?
   • Proportionerna – Är huvudet för stort i förhållande till kroppen?
   • Fjällen – Sitter fjällen hårt på kroppen?
   • Färgen på sidorna – Skimrar färgen på fisken i regnbågens färger som om
     den vore doppad i bensin? Är den rent av brun-lila eller ännu värre, svart?
   • Lekskador – Har fisken tydliga skrapmärken efter leken under analfenan
     och stjärtfenan?
   • Buken– Är buken insjunken och färgen gråaktig?
   • Bukfenorna – Är de mörka?

Är svaret ja på en eller flera av dessa frågor då är det en ”raga” du fångat. Är svaret ja på samtliga frågor då har du fångat en ”super-raga” som just klivit ur lekgropen och simmat ut i havet och tagit ditt drag för ett skrovmål.
   Har du inte sett tillräckligt med ”ragor” och ”blänkare” för att säkert kunna avgöra det? Fråga någon som har större erfarenhet! Är du ensam och blir osäker på om det är en fin fisk eller inte? Släpp försiktigt tillbaka den! Det är ofta ingen ”blänkare” om du börjar tveka och blir osäker.
   Har du en gång sett en riktig ”blänkare” så vet du hur den ska se ut. Har du kanske till och med tagit hem och käkat en ”raga”? Då vet du definitivt vad en ”raga” är för den smaken lär man aldrig glömma …
/Peter Mårtensson

Fotnot: Benämningen ”raga” på utlekt havsöring har använts i flera hundra år bland fiskarna här på Österlen. Ordet kommer troligen från raka. Alltså en rak (smal, mager) fisk. ”Ragan” har alltid klassats som otjänlig föda här på Österlen. Vissa påstår till och med att den är giftig …
   Kärt barn har många namn. På västkusten använder man ordet ”besa” om den utlekta havsöringen, i danmark säger man ”nedfallsfisk” och i norge kallas den ”vinterstøing”. ”Kelt” är den internationellt mest vedertagna beteckningen.