|
Plötsligt känner du vibrationerna i rullen. Spinnstoppet sitter
som en medfödd reflex och i andra änden av linan sitter en
havsöring fast i ditt drag. Nu börjar den efterlängtade
fajten och tankarna far runt i huvudet:
Är det en stor fisk?
Är det en ”blänkare” eller ”raga”?
Det är den första frågan som i alla fall
jag ställer mig. Ofta får man en rätt bra indikation
direkt efter hugget. Gör den flera våldsamma luftsprång
samtidigt som du börjar bli rädd att den ska gå av.
Då är det nästan garanterat en ”blänkare”
som tagit ditt drag. Gör den det dessutom i januari eller februari,
ja då kan du vara 99% säker. När det är kallt i
vattnet spar nämligen alla ”ragor” på de krafter
de eventuellt har kvar efter den energikrävande och födolösa
leken. På sin höjd kan du se den göra ett (1) halvhjärtat
luftsprång men mycket sällan fler och för det mesta
känns det inte som om den ska gå av eftersom de flesta ”ragor”
har för vana att svälja minst halva draget när de hugger
(vad hade du själv gjort om du inte hade ätit på 5–6
månader?).
När du väl fått in din öring
till grundare vatten börjar den kritiska bedömningen:
Är det en ”blänkare” eller en ”raga”?
Det finns många metoder att bedöma detta
på. En av de mest kända är den så kallade Fultonformeln,
uppkallad efter skaparen av formeln. Fulton använder en matematisk
formel för att räkna ut konditionsfaktorn på fisken.
Ett bra sätt kan tyckas men problemet är att han konstruerade
den för atlantlax och inte för havsöring.
Nej, ett tränat öga som sett många ”blänkare”
och ”ragor” är ofta det bästa enligt min mening.
Gammal hederlig optisk bedömning alltså.
Här följer några tydliga
kännetecken, på att det är en ”raga” du fångat,
som du ska titta på:
• Kroppsformen – Är fisken mager? Ser
man benen genom skinnet?
• Proportionerna – Är huvudet för
stort i förhållande till kroppen?
• Fjällen – Sitter fjällen hårt
på kroppen?
• Färgen på sidorna – Skimrar
färgen på fisken i regnbågens färger som om
den vore doppad i bensin? Är den rent
av brun-lila eller ännu värre, svart?
• Lekskador – Har fisken tydliga skrapmärken
efter leken under analfenan
och stjärtfenan?
• Buken– Är buken insjunken och färgen
gråaktig?
• Bukfenorna – Är de mörka?
Är svaret ja på en eller flera av dessa frågor då
är det en ”raga” du fångat. Är svaret ja på
samtliga frågor då har du fångat en ”super-raga”
som just klivit ur lekgropen och simmat ut i havet och tagit ditt drag
för ett skrovmål.
Har du inte sett tillräckligt med ”ragor”
och ”blänkare” för att säkert kunna avgöra
det? Fråga någon som har större erfarenhet! Är
du ensam och blir osäker på om det är en fin fisk eller
inte? Släpp försiktigt tillbaka den! Det är ofta ingen
”blänkare” om du börjar tveka och blir osäker.
Har du en gång sett en riktig ”blänkare”
så vet du hur den ska se ut. Har du kanske till och med tagit
hem och käkat en ”raga”? Då vet du definitivt vad
en ”raga” är för den smaken lär man aldrig
glömma …
/Peter Mårtensson
Fotnot: Benämningen ”raga” på
utlekt havsöring har använts i flera hundra år bland
fiskarna här på Österlen. Ordet kommer troligen från
raka. Alltså en rak (smal, mager) fisk. ”Ragan” har
alltid klassats som otjänlig föda här på Österlen.
Vissa påstår till och med att den är giftig …
Kärt barn har många namn. På västkusten
använder man ordet ”besa” om den utlekta havsöringen,
i danmark säger man ”nedfallsfisk” och i norge kallas
den ”vinterstøing”. ”Kelt” är den internationellt
mest vedertagna beteckningen.
|
